Tillbaka

Harporna

Den kvinnliga musikerföreningen.

Harplogo


"Idén om denna musikantförening kom upp första gångena 1972 på restaurant Kaos, som då ägdes av Saga Sjöberg" berättar May Marthall-Åhlén som var eldsjälen i denna förening. Denna kväll debuterade sånggruppen Contrast inför Harporna.
Den egentliga musikerföreningen HARPORNA bildades 1985-1986. Det tog alltså tretton år från det att idén fötts till att starta föreningen.
May:" Det gick några år och jag skulle ringa en väninna, Ulla. Hon som svarade var en Ulla, men inte den Ulla jag sökte. Jag hade slagit numret till Ulla Ekstam, en kvinnlig trumpetare och vi började prata om att få igång någon förening med bara spelande tjejer. Ulla ordnade ett knytis hemma hos sig. Detta var i september 1985. På detta knytis beslöt vi att bilda Föreningen "Harporna".

Vår ordförande " Moppe" (May Britt Persson- gift Mellgren) visade sig vara en eldsjäl och kunde det här med administration, vilket vi andra var sämre på. Så småningom spelade Harporna på rest. Mosebacke och medverkade i Radioprogrammet "Seniorpuls" mm m Ulla Ekstam(gift Lundh) hade tillsammans med sin man Bob en musikaffär på Döbelnsgatan som hette "Musikalen". Där fick vi repetera, vilket var underbart" berättar May.

Ulla och Bob emigrerade tyvärr till USA till Los Angeles och ordförande Moppe avled helt plötsligt 1987. I denna veva upphörde föreningen, mer el. mindre.

Dagens Nyheter publicerade följande artikel om Harporna.

Onsdagen den 5 februari 1986

Nu hottar Harporna loss
Dags igen för 40-talets musiktjejer

Huka er gubbar, för nu är det Harpornas.
De har rest sig ur köksoset och tagit ner dragspelet och gitarren från hyllan, de flickor som var unga på 40-talet och hottade på Nalen. Årskamraterna Hasse Tellermar och Gunnar Svensson får se upp. Nybildade föreningen Harporna är på frammarsch. Snart, hoppas de, hottar de igen-i såväl "Seniorpuls" som "Nygammalt" och "Kafé 18".
Föreningen Harporna har bildats. " Mälartösen"May Marthall-Åhlén gjorde slag i saken och trummade ihop det gamla gänget spelartjejer.
--Har ni tänkt på hur måna slitstarka gossar vi har inom musikunderhållningsbranschen?, sa May.
Hasse Tellermar, Gnesta-Kalle, Ricke Löw, Giovanni Jaconelli, Stickan Emanuelsson, Göte Lovén, Thore Swanerud och den slitstarkaste av dem alla, Gunnar "Helmer Bryd" Svensson.
Gossarna som var unga på 40-talet, höll till på Nalen, spelade instrument och åkte på turné. Men flickorna då, vad blev det av dem?
Förmodligen in i någpot kök, där de "stod vi spisen och födde barn" medan basen, dragspelet och gitarren stod i ett hörn och samlade damm.

Och budkaveln gick. Från alla håll strömmade det till spelsugna tjejer.
Där kom Harriet Lundin-Sjösten från Sannadahlsvägen i Gröndal nästan direkt från en spelning med en annan av de slitstarka gossarna, Erik Frank, och i hennes sällskap kom blivande Lill-Harpan, riksspelemannen Britt-Marie Persson.
Där kom Eiwor Strand-Westerlund, uppvuxen i Älvsjö och fortfarande boende på "rätt sida om Slussen".
Där kom Yvonne Modin-Kahn.Dessa tre har hållit musiken i gång, trots kök och barn, i över tretti 30 år under namnet "Tre Trallande Jäntor".
En annan Gröndalsflicka dök också upp, Siw Karlén. Där kom också Betty Wognum, "trunkbärare" och bokningsäss under åren inom- och utomlands med Diana Millers damorkester.
Där kom Kerstin Matsson och Lill-Arne Söderbergs syster, Siw Gustafsson och där kom Britt Rylander-Ahlenius från Salem och blonda May-Britt "Moppe" Persson-Mellgren från Bredäng. Mona Loquist Pagmar kom från Vällingby och från Mosebacke kom visfestivaldrottningen Git Magnusson.
Från innerstanden kom Brita Ydermark och Alvin Cederborg och trummisen Annette Le Clair-Ahlstedt. För dem alla öppnade kvällens värdinna, Ulla Ekstam-Lund, sin dörr på vid gavel. Ulla som en gång var Sveriges enda kvinnliga trumpetare.Det var ett kramande och pussande.

Minnen

Att träffas regelbundet för att spela och sjunga, att vara öppen för alla salgs musik och att "befrämja återväxten" var Harpornas huvudmål.
Ilona Lakatos, Mays eget bidrag till återväxten, lät upp sin stämma tillsammans med Inger Ekström och Ann-Kristin Nyström. Deras vackra stämsång fick för ett ögonblick tyst på Stor-Harporna. Återväxten är tryggad!
--Naturligtvis berättades det minnen.
--Minns du, ropade Moppe till Annette, när dina onämnbara hasade ner?
Det kunde inte Annette påminna sig att de hade gjort.
--Men det kommer du väl ihåg! Det var i Köping. Jag glömmer det aldrig så länge jag lever.
--Berätta, Moppe! tjöt den församlade skaran. Moppe var inte nöddbedd.

Fullsatt

--Det var alltså Annette, Yvonne, Bibi Johns och jag. Vi kallade oss för "Yvonne Modins kvartett" och hade gott om jobb. Vid tillfället var vi i Köpings Folkets Hus. Det var fullsatt förståss. För att göra det litet mysigt på scen hade vi dragit fram de ganska smala draperierna så att de skulle inrama oss på ett fördelaktigt sätt.

--Det var vinter och som vanligt var det kallt och dragigt därvi skulle uppträda. Frusna Anneett- hon är väl inte fransyska för ro skull- hade dragit på sig ett par långkalsonger, som hon rullat upp under den korta kjolen. Hon satt ju mest och slog på sina trummor, så det var OK, tyckte hon.
I programmet ingick kvartettsång. Annette reste sig från sina trummor, jag reste mig från pianot. Bibi hade gitarren kvar på magen, liksom Yvonne dragspelet. Mitt under "Woody Wood-Peckers sång" började Annettes ena kalsongben ge sig av, snart följde det andra efter.
Yvonne stod dubbelvikt över dragspelet och skrattade så hon skrek. Bibi märkte ingenting. Hon stod rak som en fura och jag sjöng glatt på. Själv visste jag inte vart jag skulle ta vägen och det visste inte Annette heller.

Uppskattat

Hon funderade desperat på att krypa bakom pianot men valde i stället det smala draperiet. Längre och längre backade hon in med baken och de långa kalsongbenen, vilka nu vilade på skorna. Inte tänkte hon på att draperiet var smalt och att hon stack ut på andra sidan.
Dagen efter stod det i tidningen att Yvonne Modins Kvartett hade bjudit på ett bejublat framträdanden med uppskattad kvartettsång.

--Minns ni när vi klev av tåget i Arjeplog och gubben som hämtade oss frågade var vi hade PIANOT! det måste ha varit 1950 när vi hade varit i Norge.
Eller var det 49? Det är inte klokt så fort åren har runnit undan.
Skratten och minnena står som spön i backen.
Den första träffen i föreningen HARPORNA blev en succé, den saken är klar. May strålar som en sol och kramar om Eivor Westerlund och Siw Karlén.
Det var med dem som alltihop började 1946. Då vann Mälartöserna både Vecko-Revyns "Nöjesparad" och Aftonbladets "Vi som vill opp" .
i juli 1948 upptädde Mälartöserna på China, ett erkännade så sott som något. Jaques Tati, som också uppträdde, blev en god vän. May och hennes man Rudi Lakatos, besökte ofta familjen Tati när de kom till Paris.
Numera uppträder May oftast ensamn. Hon sjunger gärna egna, vemodiga sånger med sin mörka röst, så lik Zarah Leander. Hon målar mycket och hon trivs med sin tillvaro i Tyresö, där hon numera bor och framförallt, hon gläder sig åt att de har kommit tillsammans igen, flickorna som åkte på turné i skakiga tredje klass järnvägsvagnar och gengasbildar i efterkrigstidens Sknadinavien

text: Ruth Bratsberg



Protokoll från Harpornas första möte hemma hos Ulla Ekstam-Lund Den 18 oktober 1985.

Initiativtagare till föreningen är May Marthall-Åhlén.

Ordförande Moppe Mellgren
Kassör Wognum Berty
Sekreterare Ruth Bratsberg


Närvarolista vid möte den 18 oktober 1985

Anette Ahlstedt
Ruth Bratsberg
Alfvin Cederborg
Inger Ekström
Siv Gustafsson
Yvonne-Modin Kahn
Siw Karlén
Ilona Lakatos
Ulla Ekstam-Lundh
Git Magnusson
Kerstin Matsson
Moppe Mellgren
Ann-Christin Nyström
Mona Pagmar
Britt-Marie Persson
Britt-Rylander Ahlenius
Harriet Lundin-Sjöstén
Eivor Westerlund
Berty Wognum
Brita Ydermark
May Marthall-Åhlén

Tillbaka

Nedanstående har anmält sitt
intresse att vara med i föreningen

Elisabeth Andreasson
Inger Berggren
Inger Lindberg
Edit Lidbaum
Vivianne Lindberg( Vivian Cardinal)
Rut Gulbrand.


Senare tillkom bl.a
Marie Bergman
Chris Hilli


Klicka!